.

Jag kan verkligen inte hjälpa det, och jag blir så ledsen när folk säger att man är tråkig för att man inte dricker. När man är uppväxt med det som en siluett i vardagen så börjar man tänka på hur det kan sluta. Jag har sett från den åldern att jag började förstå vad alkohol är, de mest besvärliga beteenden och minnen. Och jag är rädd att jag kanske skulle sluta likadant...

Jag mår inge bra när jag väl börjar tänka tillbaka, tänka på hur vi haft det, hur vi har fått utstå med så mycket. Vi har haft jätte bra föräldrar, dom har alltid ställt upp men alla helger då alkoholen har tagit över har satt sig på min näthinna. Ölglaset som halvdant blivit tillbaka satt på glasbordet i en smäll för att kordinationerna inte har varit så bra på grund av alkoholen, sagt saker jag ej velat höra, har ej vaknat när jag behövt dom, eller bara hur dom ser ut när dom är fulla. Oskarp blick, skakiga, rangliga, ena ögat på sne, smaskande när dom äter fyllemat. Jag önskar att jag aldrig hade sett det, aldrig hade behövt höra allt, aldrig hade haft en anledning att klaga! Finns det någon som också kan ta mig under sina vingar? Flyga iväg och visa mig sådant som får mig att glömma. Skulle haft en sådan där mekanick som dom har i Men in black...

Verkligheten kommer ikapp mig, jag sprang så fort jag kunde...